Markoolios gamla fotbollslåt summerar känslan ganska bra 35 km in i loppet på BUM. På starten insåg jag min orutin på långa terränglopp. Runt omkring mig hade i princip alla någon form av kompressionskläder och en bit in i loppet förstod jag varför. För att undvika kramp. Till nästa lopp får det bli mer magnesium och nya kompressionsstrumpor.

Det kändes naturligtvis skönt att korsa mållinjen men snäppet bättre var supporten från min och Annas familj och Emelies extrakontroll gjorde succé bland löparna. Ni är bäst!

Det var imponerande att se alla som körde 80 km, lite surt bara att Borås Tidning kallade 45 km för det “korta loppet” 🙂

Emelie vann priset för snyggaste heja-skylt!


Äntligen i mål!